Hur härligt är det inte med festival egentligen? Jag har ju bara varit på en, i alla fall som man kan räkna till en riktig festival.
Den jag varit på, det är Hultsfredsfestivalen och den ägde sönder enligt mig.
Känslan veckorna innan festivalen, då man planerar allt, planerar vad man ska ha med sig. När man ska packa allting, man är helt energisk utav sig.
Känslan då man sitter i bilen påväg mot galejet. När man ser första skylten då glädjen och nervositeten bara sprudlar i kroppen.
Då du kommer så nära så att man ser en bit utav den, när man kliver ur bilen med alla saker. När man fixar iordning tältet, när man knäpper första biran. När man stannar för att snacka med några helt okända personer.
När man är påväg till festivalområdet för att checka första bandet.
Är inte känslan helt underbar?

Jag ska ju dock inte till Hultsfred iår, utan jag ska ju till Peace & Love. Min stora lycka hittils, med bandsläppen är ju självklart Pete Doherty. Andra band som jag planerar att se är Håkan Hellström, Volbeat, Backyard babies, Atmosphere, Lykke Li, The soundtrack of our lives. Dock vet jag ju att jag säkerligen inte kommer att se alla jag vill, men jag ska försöka att komma iväg på de flesta.
Måste också säga att jag längtar något sjukt tills att Lou kommer hem och jag kan berätta om Pete så att vi båda kan hoppa genom taket av glädje.